Jag visste en hästgård. På landet. Inte långt från mitt hus.
Kerstin och jag älskade hästar och jag övertalade henne att följa med mig på cykel till en hästgård jag hade sett. Vi cyklade på sidan av landsvägen där bilar och lastbilar åkte förbi och jag minns vinddraget när de körde om oss. Vi cyklade länge. Ordentligt länge.
Vi var alldeles för små för det här äventyret. Jag tror 6 eller max 7 år. Och jag tänkte att det var den bästa idén i världen. Men vi kom aldrig fram till hästgården.
Inte för att jag inte visste var den låg. Det visste jag faktiskt inte. Utan för att min pappa kom i bil och hämtade upp oss. Ganska upprörd.
Jag miss att jag var förvånad. Övar att bli upplockad och över att han var upprörd.
Vi lämnade av Kerstin hemma hos henne och hennes mamma och pappa var lika upprörda. Och arga på mig. För de förstod ju att det var min idé och det hade de rätt i.